Han var vår förste seriemördare

Leif GW Persson, Expressen

RECENSION | Publicerad 2010-05-06

"En tidig morgon denna vecka hittar jag en stork i mitt vardagsrum. Alldeles orörlig står den där mitt på golvet, vilande på ett ben och med det andra vikt över axeln. Det är en skakande upplevelse och det dröjer åtskilliga sekunder innan jag fattar att det är min hustru som befinner sig mitt i en yogaövning.

Varken röd näbb eller vingar och inte minsta försök att flaxa därifrån. Helt orörlig står hon där, hennes själ i säkert förvar i sin egen kropp.

Vår inre frid söker vi människor på olika sätt och vissa av dem tycks inte alldeles enkla. Själv har jag ägnat veckan åt att läsa och tänka och som vanligt funnit åtskilligt mer än så. Lugn och upprördhet om vartannat, precis som mitt liv alltid varit beskaffat.

Med läsning är det ju också så praktiskt ordnat att ett fåtal böcker är långt bättre än andra. Arne Sundelin har skrivit en sådan. Det är en dokumentär roman om Salaligans ledare, Sigvard Thurneman (Fallet Thurneman, Stockholm, 2010).

Sundelins bok är dokumentär i den meningen att han gjort sig mödan att studera alla handlingar från tiden, polisutredningar, rättegångsprotokoll, psykiatriska journaler och tidningarnas reportage. Det som gör den till en så fenomenal roman är något annat. Nämligen att läsaren för första gången kan höra Thurneman själv berätta om sina tankar, sina känslor och sitt hemliga liv. Allt det som han tidigare förtigit, allt det som i vart fall undgått att fastna på papper trots alla poliser, jurister, rättspsykiatriker och journalister som ägnat år av sina liv åt att rota runt i hans huvud.

Och trots att även Thurnemans tunga rimligen måste ha sluntit vid åtskilliga tillfällen under de drygt trettio år som han satt inspärrad på olika mentalsjukhus."

Läs hela recensionen i Expressen.