Sakligt och kittlande om dåtidens store massmördare

Susanne Holmlund, Sundsvalls Tidning

RECENSION | Publicerad 2010-07-05

"Om man som jag växte upp i Säter under 60-talet hörde man ofelbart talas om Sigvard Thurneman.

Han var en av dåtidens mest namnkunniga brottslingar, seriemördaren som i 27 år avtjänade straff på Säters fasta paviljong. Bakom lås och bom, men ändå fysiskt nära, hade han blivit en mytologisk figur som var både fascinerande och rysansvärd, spännande och farlig; sin tids Thomas Quick eller Knutby, stadssamhällets troll eller jätte. Inte minst kittlade det ockulta kring hur han mördat; sekten runt honom, Den Magiska Cirkeln eller Salaligan.

Samma dragning, fast från närmre håll - hans mor var väninna med Thurnemans syster Brita - fick Arne Sundelin att skriva en bok om sin barndoms skräckfigur. Han blandar faktiska dokument och fiktion - som likfynd, ligans vardag och en professors tolkning av Thurnemans karaktär enligt tidens sed - och ger oss pusselbitar utan inbördes ordning. Det är som om han själv vrider på alla fragment för att få svar på varför herrekiperingsbiträdet Sigvard Nilsson från Sala blev mördaren Thurneman (ett anagram av Manhunter).

I barndomen betedde sig Sigvard underligt, men ingen i hans högst vanliga omgivning tycktes reagera. I 30-talsfamiljen fanns en drickande far med dålig relation till sonen, samt en mor och en syster som var de enda Sigvard någonsin älskade. Om fadern var onykter och häftig blev han själv asket och manipulatör. Han gjorde experiment med djur, berusade sig på bolmört och lärde sig hypnos, som gjorde honom till en övermänniska i vissas ögon. Han hade till och med makten att förmå en kamrat att ta sitt liv.

Efter ett påstått möte med en mystisk magiker grundade han Den Magiska Cirkeln, vars moral bland annat var att enbart tanken och upplevelsen är verklig, inte världen omkring. Att ta livet av någon är bara att öppna en genväg till nästa existens.

Under sex år begick Salaligan fem rånmord på människor som på något oklart sätt var "fiender": taxichauffören Sven Eriksson från Västerås, vägmästare Axel Kjellberg och hans hushållerska Karin Holmberg i Kölfors, Strå kalkbruks bankbud Edvard Pettersson och gamla Mathilda Blomqvist i Västerfärnebo.

Vad som är sant och vad som är fiktion vet man inte alltid i boken, vilket ju är nackdelen med blandgenren. Men levande blir det, även om det är rörigt; livet är ju sällan kristallklart. Sundelin skriver sakligt och överdramatiserar inte, och därmed framträder det obehagliga och fascinerande än tydligare.

Vardagsscenerna efter morden understryker att ett drama inte är isolerat i tiden; även runt en mördare fortgår livet som vanligt om han inte grips. Breven från modern förstärker att en brottsling aldrig bara är en brottsling; för fru Nilsson är han fortfarande sonen hon bekymrar sig för och pysslar om. Thurneman är både en själsligt vriden, hänsynslös massmördare och en skötsam medelklassman, och den dubbelheten fångar Sundelin utmärkt.

Varför Thurneman blev mördare vet vi förstås inte ens efter avslutad läsning. Men man lockas att fundera över hur vi tar hand om unga människor med udda intressen och läggning. Skulle Thurneman, med en mer engagerad omgivning, ha hittat andra och sundare kanaler för sina begåvningar? Är den väg ett konventionellt samhälle erbjuder så smal, att när någon avviker från den tappar vi honom genast ur sikte?

I så fall är risken stor att när han åter träder fram blir det ur de halvt mytologiska dimensionerna. Antingen som geni eller kriminell."