Johanna Thydells nya bok är en formidabel tryckkammare av känslor och tankar från första sidan till den sista, skriver Cecilia Nelson.

”Den som lever är det synd om.” 17-åriga Nora Jonasson har dragit samma slutsats som Strindberg, men hon formulerar sin unga svartsyn med betydligt större självdistans och humor än den store författaren. Nora är huvudperson i Johanna Thydells tredje ungdomsbok Ursäkta att man vill bli lite älskad. Det har gått fyra år sedan sist och man har hunnit längta. Få lär bli besvikna.

Tidigare har Thydell valt verkligt tunga ämnen; mamman dör i bröstcancer i sensationella debuten I taket lyser stjärnorna (-03) och pappan överger sin dotter i Det fattas en tärning (-06). Den här gången bygger inte berättelsen på någon tragedi utan handlar om en tonåring i en stabil kärnfamilj, en tjej som beskriver sig själv som ”alldeles übervanlig, ingen talang, inget missfoster”. Detta till synes odramatiska utgångsläge hindrar inte författaren att skapa en formidabel tryckkammare av känslor och tankar från första sidan till den sista.

Boken är till dels en ”uppbyggande” ungdomsroman som förmedlar en känsla av att man duger som man är. Fast den provocerar också läsaren genom att måla upp bilder av typen ankan-haren, synvändor som underminerar Noras vittnesmål om vem hon är och hur hon egentligen betett sig mot sin bästa kompis. Slutet är förhållandevis öppet, Nora har fått en mer realistisk uppfattning om sig själv, samtidigt som konflikter återstår att lösa.

Ursäkta om man vill bli lite älskad är en förtvivlat rolig roman skriven på ett språk som är en vitamininjektion i höstmörkret. Man kan läsa den enbart för de ”noriska” ordspråk som dyker upp längst ner på sidorna som en livets egen notapparat: ”Allt måste man inte analysera in i döden men det gör man ändå visst”.