Jag minns min mor

Maria Hamberg, Helsingborgs Dagblad

RECENSION | Publicerad 2010-09-22

I morgon börjar Bokmässan i Göteborg. Vi är förstås på plats. Men det är också den ständige Nobelpriskandidaten Tahar Ben Jelloun vars nya roman får Maria Hamberg att känna ordens kraft.

Det är moderns liv – och utdragna döende – som står i centrum. Mamman drabbades nämligen väldigt tidigt av Alzheimers. Hon medicineras men ohjälpligt, undan för undan, gör sjukdomen insteg i hennes hjärna och verklighetsuppfattning. Ben Jelloun lever vid tiden för moderns insjuknande med sin familj i Frankrike men reser förhållandevis ofta för att hälsa på sin mor. Han sitter med henne och lyssnar på vad hon har att berätta.

Att hon varit gift tre gånger, det visste han. Likaså att hon första gången varit mycket ung, men att hon varit så barnslig att hon rymt hem till föräldrarna för att leka med sina dockor, det hade han inte vetat. Det är den typen av hemligheter han får höra vid sjukbädden, när mamman tror att Tahar är hennes döde bror. Om sin andre man säger hon plötsligt en dag: ”Jag fick en son med den mannen. Efter några månader dog han av ålderdom.”

Och så blev hon gift igen. Och i detta tredje äktenskap föddes Tahar Ben Jelloun.

Och modern pratar. Inledningsvis är hennes berättelser och småprat sammanhängande. Det första tecknet på att allt inte är som det ska, är att hon släpper på de strikt könsbundna gränsdragningarna. Den typen av murar, eller tabun om man så vill, finns förstås inte bara i muslimska länder. Min mamma skulle aldrig ha diskuterat sina förlossningar eller eventuella våndor i äktenskapet med någon av mina bröder. Men omtöcknad av mediciner och en grumlad verklighetsuppfattning avslöjar Ben Jellouns mor alltfler av de hemligheter som en mors liv är fyllt av.

Romanen är uppbyggd kring dessa mer och mer förvirrade monologer. De känns ibland direkt återgivna, lika tjatiga och tröttsamma som senila människors svammel kan vara: ”Ja din bror kommer ibland, han arbetar mycket och får inte lov att komma, han måste begära semester, du vet han arbetar på … vad gör han nu igen? Är han läkare eller juvelerare? Nej yemma, han är ingenjör … Ja visst ja, han är i Khouriba, fosfat, just det. … Nej yemma, Casablanca, min bror arbetar i Casablanca. Ja, det har du rätt i, Rabat är en vacker stad.”

Tahar Ben Jelloun är specialist på att skapa närvaro och denna roman är inget undantag. Genom att obarmhärtigt låta mamman mala på överför han på läsaren sitt eget krypande obehag mot att behöva höra mer, sin vilja att gå därifrån. Ledan blandas med dåligt samvete för att inte göra tillräckligt, kärleken till den som mamman en gång var med vämjelsen vid vad hon blivit.

Känslorna är knappast någon gång är utskrivna. De bara ligger där under bokstäverna och känns.