Så träffar Henrika den svartsynta, aggressiva Mira som lever med en mamma som missbrukar alkohol och tabletter i stället för tjänsteresor och karriärflow. Det är inte vänskap vid första svordomen, men båda drivs av en tumlande inre oro som handlar om att besvärja en förälder att leva vidare, inte dö.

”Farsta fritt fall” sällar sig till ungdomsromanens stora tema om skilda världar och om att vägra finna sig i ödet. Men den är lika mycket en modern uppbrottsroman i arbetarförfattarnas tradition. Flykten från landsbygden till stadens löften, ropen från förortens svalgångar mot en himmel som skiter i övergivna tonårsbarn. Här finns revanschen genom den inre förvandling som här undviker att bli ett förtryckande krav på anpassning: inga lögner om att arga flickor kan byta både bakgrund och rykte bara de beter sig lite trevligare.

Låt gå för viss övertydlighet: när allt Mira har att äta är stulen medvurst som hon gnager i sig på flykt undan en vakt behöver det inte också vara julafton för att vi ska förstå förnedringen. Och reklammamman säger sådant som ”prata inte med mat i munnen, det är okvinnligt”, som om 50-talets debutantbaler vid hovet fortfarande var en flickas mål.

Men det slår mig hur många romaner som skrivs nu, både för vuxna och unga, som skildrar vuxna som inte kan eller vill nå sina barn i en värld där de starkaste bestämmer. Lidbos bok påminner till exempel mycket om Maria Svelands andra roman, ”Att springa”, inte minst i bilderna av de fällor som könsordningen gillrar för flickor på gränsen till oberoende.

Det är sorgsna bilder, det är synd om både de stora och de små människorna. Men jag läser ”Farsta fritt fall” som en vindbrusig och språkligt fri anklagelse mot en föräldrageneration som slarvar bort sitt ansvar just nu.