Om någon minns oss så finns vi kvar

Agneta Bager-Josephson, Meny/Nerikes Allehanda

RECENSION | Publicerad 2010-09-22

Det är ingen tvekan om saken, marockanen Tahar Ben Jelloun är en stor författare. Hans romaner skriver in sig i hjärtat, man minns dem länge. Hans budskap går fram, man hör hans röst.
Obevekligt driver han sin historia framåt och läsaren följer lyckligt med. Hans stil är enkel och effektiv, ändå aldrig banal.

I ”Min mamma” möter vi honom vid moderns sjukbädd. Hon närmar sig döden, är förvirrad och drömmer om sin barndom och ungdom på 40-och 50-talen. ”Tiden och verkligheten kommer inte överens längre”, skriver sonen. Hon förväxlar sina barn eller känner inte igen dem.
Ensamheten skrämmer henne, det måste alltid finnas någon bredvid sängen. Att lämna henne till ett vårdhem är uteslutet i ett land där barnen uppfostras till en nästan religiös vördnad för föräldrarna. Sönerna får turas om att besöka henne, medan den dagliga skötseln utförs av två kvinnor.

Denna strängt troende kvinna, som en gång var vacker och välvårdad, intelligent och livlig har förvandlats till en tröttsam, krävande, egoistisk varelse. Ledan plågar henne, hon kan ju varken läsa eller skriva. Mest av allt lider hon av att sjukdomen angriper den inre värdighet som hon alltid naturligt har ägt.
Men kärleken till barnen finns kvar, den nästan kväver dem. Hon ber för dem oupphörligt, förlorar sig i långa böner.

Minnena tränger på och resulterar i långa, tröttsamma monologer. Tröttsamma för omgivningen, men även för läsaren. Ändå måste de få finnas med – just så ansträngande är verkligheten för anhöriga till Alzheimerpatienter. Genom moderns oavbrutna pratande får läsaren en inblick i hennes liv. Pusselbitar kan fogas samman.
Tre gånger gifte sig mamman, dock aldrig av kärlek. I hennes ungdom var det resonemangsäktenskap som gällde, föräldrarna valde hennes brudgum.
Första gången var hon endast 15 år och hade aldrig sett sin blivande man. Sexton år gammal föder hon sitt första barn. Samtidigt dör hennes unge make i tyfus.
I två följande äktenskap föder hon flera barn, bland annat Tahar, författaren.

Hans far tycks ha varit en börda för hela familjen, men mest för hustrun. Han var provokativ, sarkastisk och kvick i repliken och föraktade sin fru som var obildad och analfabet.
Hon förstår sig inte på hans ”humor”, och när hon tycker sig återse honom på dödsbädden klagar hon: ”Jag har inte varit lycklig med dig. Jag har inte sett solen i ditt sällskap”. Kan det sägas uttrycksfullare?
Tahars ben Jellouns historia böljar fram och tillbaka mellan nuet och det förflutna, och han lyfter fram en hel del av Marockos historia och traditioner. Det är en mycket gripande berättelse, där sonens kärlek till modern lyser stark och klar.
När hon dör känner han bara en stor tomhet. Men, som han skriver, ”Så länge någon minns oss finns vi.”