Tahar ben Jelloun hyllar sin mamma

Lotta Olsson, Dagens Nyheter

RECENSION | Publicerad 2010-09-19

”Min mamma” är en oändligt vacker och solkig kärleksförklaring till en döende mamma. Tahar ben Jelloun skildrar sin mammas gradvisa sönderfall när hon glömmer alltmer, blandar ihop honom med hans börder, blandar ihop allt och alla och alla tider. Hennes fragmentariska minnen är så verkliga att man nästan kan ta på dem.

Tahar ben Jelloun följer med i hennes minnesvandring, och berättar förstås inte hennes historia men sin bild av den. De tre äktenskapen där det första ingicks när hon var femton år men där mannen dog i tyfus efter bara några månader. Den andra mannen var hon andrahustru åt, till dess att hon födde honom en son och den första hustrun fick gå. Den tredje mannen, Tahar ben Jellouns far, som han själv beskriver med sonens kärlek medan mammans besvikelse skiner igenom texten. Inte var han så kärleksfull som andra män.

Tahar ben Jelloun berättar hur han aldrig skulle kunna lämna sin mamma på ett sjukhem som européer gör med sina gamla. Barn ska ju ta hand om sina föräldrar! I stället får mamma bo kvar hemma, men tyvärr vill ju varken Tahars syster eller hans brors fru ta hand om henne så den gamla tjänstekvinnan Keltoum fortsätter muttrande att tvätta, mata, bära och sköta henne.

Det är ju inte alls Tahar ben Jelloun och hans syskon som tar hand om mamman! Man skulle kunna bli arg på den aningslösa dubbelmoralen, men på något sätt förstå jag honom ändå.

Vi människor gör så gott vi kan och ljuger lite valhänt om det vi inte klarar av. Det är också kärlek.