Tahar Ben Jelloun - Min mamma

Johan Dahlbäck, Göteborgs-Posten

RECENSION | Publicerad 2010-09-22

Tahar Ben Jelloun berättar en historia som är ”rörande” men han blir aldrig patetisk, skriver Johan Dahlbäck.

På sista sidan i Tahar Ben Jellouns roman Min mamma kan man läsa: ”Tanger, augusti 2001 – maj 2007.” Författaren har alltså arbetat en längre tid med denna text.

Kan det bero på att det har varit besvärligt att skriva om sin demenssjuka mors sista tid, denna plikttrogna kvinna som för första gången i sitt liv kunde glömma att be dagens böner, den analfabetiska modern som aldrig kunde läsa sin berömde sons böcker? Beror det på att det har varit angeläget att ur minnets skrymslen leta fram det som måste ha varit mammans upplevelse av sitt liv, av de tre äktenskapen, av moderskapet och kärleken till barnen?

Jag tror att det också kan handla om erövrandet och bibehållandet av ett visst tonläge. Tahar Ben Jelloun berättar en historia som är ”rörande” – i dessa sammanhang är alla ord otillräckliga. Men han blir aldrig patetisk. Bara på ett ställe talar han om sin ”bindning till mamma” och då endast i relation till en vän som har annorlunda erfarenheter och menar att den andre klamrar sig fast vid modern på ett nästan religiöst sätt. Författaren erkänner sina känslor men menar att föräldrarnas ”välsignelse” är en livsnödvändighet.

Förlusten kallas Alzheimer. Mamman har försvunnit i tiden. Hon tror att hon är hemma i staden Fès och inte i Tanger dit hon tvingades flytta. Hon tror att hennes äkta män fortfarande är i livet. Gång på gång säger hon: ”Jaså, är han död, och ingen har sagt någonting till mig.”

Upprepningar hör till sjukdomsbilden men mot slutet dröjer Tahar Ben Jelloun litet för mycket kvar vid moderns berättarstämma, ständigt fast i samma spår. Desto mer fängslande är de inledande inblickarna i marockanskt familjeliv, i allt det som formade en kvinna som ingick resonemangsäktenskap som femtonåring och som tänker sig att hon när hon nu dör ska få möta helgonen, Gud och Profeten.