Tonsäkert. Underhållande och sötsorglig resa in i det nästanvuxna psyket.

Malin Ullgren, Dagens Nyheter

RECENSION | Publicerad 2010-09-20   1 kommentar

Klassens populäraste tjej brukar ha en kompis med snäppet svagare dragningskraft. Den sortens relation bygger på en balans mellan tjänster och gentjänster - den enas glans behöver något att studsa mot, och den andra blir tillfälligt belyst.

Fast riktigt så enkelt är det sällan. Dels för att kärleken mellan vännerna kan vara starkare än behovet av bytesbalans, dels för att populariteten kan vara olika beroende på om man mäter mängd eller kvalitet. Låter det krångligt? Det är det, det vet alla som har haft den ena eller andra rollen i ett kompispar av det där slaget.

I "Ursäkta att man vill bli lite älskad", Johanna Thydells tredje ungdomsroman efter "I taket lyser stjärnorna" och "Det fattas en tärning", berättas om en sådan relation ur "den andras" perspektiv. Tonåriga Nora Jonasson älskar sin bästis men har förstås inte så lätt att hålla i gång självkänslan vid sidan av framgånssagan Lisa.

I dagboksform berättar Nora om en gymnasietermin som tvingar dem båda att skärskåda vänskapen. Thydell låter Nora skriva uttrycksfullt och nervigt analytiskt om de sena tonårens viktigaste relationer, om vännerna och förälskelseobjekten, men framför allt om förhållandet till det egna jaget och de gryende insikterna om vari detta jag består.

I Noras dagbokstext växer berättelsen ut från en ”ingen vill ha mig”-position till en bild av en tjej som går lite för långt i jakten på bekräftelse, så pass långt att hon faktiskt flirtar med Lisas kille. Eller är det drottning Lisa som överreagerar och vägrar acceptera något mindre än det romantiska herraväldet över alla män i väninnornas närhet?

Med tjugo år upp på flickorna det handlar om dras jag rätt in i den levande och sötsorgliga berättelsen. Thydell har lagt ned möda på att transkribera ”ungdomsspråk”; tjejerna hälsar varandra med ett kärleksfullt ”slampish”, Nora skriver ”muahahahaha” med versaler, sms-språket påverkar dagboksprosan, och så vidare.

Just den där autenticitetsjakten förtar något av berättelsens annars känslonära laddning. Iland tycker jag mig se hur en vuxen författare sätter sig på huk och lägger huvudet på sned inför särarten ungdom, och satsar på en viss övertydlighet för att psykologin inte ska gå kidsen förbi.

Däremot gillar jag hur Thydell låter Noras skrift växla mellan att vara en accessoar som markerar tillhörighet och en lysten lek med ett språk hon ännu inte äger fullt ut. Svängningarna mellan nytt och gammalt, mellan inlärt och egna grepp i språket blir också en gestaltning av vägen från barn till vuxen, från gruppstyrd till en något större medvetenhet om vad den egna själen behöver.

”Ursäkta att man vill bli lite älskad” är en underhållande resa in i det nästanvuxna psyket och en tonsäker skildring av en vänskap efter hopprepsmimet, som svänger mellan stolt systerskap och sneda blickar som gör ont och förändrar.