Följ oss på Facebook
In English  
 

Nej, jag säger nej!

Stina Zethraeus, Dagens Nyheter

RECENSION | Publicerad 2010-09-27   27 kommentarer

Den ene vägrar vara med på vattenlekar, den andre blir uttråkad och sticker. Stina Zethraeus gillar två nya bilderböcker om motvallsungar.

Småbarnstrots och tonårsuppror är en självklar ingrediens i familjelivet. Barnboksvärlden har genom åren, såväl till tröst som för identifikation, speglat en rad motvalls ungar som till exempel Lotta på Bråkmakargatan, makarna Sandbergs ”Lilla P” eller Eva Bergström och Annika Samuelssons fräsiga kattunge Snurran.

I höst skildrar Eva Lindström och Emma Adbåge varsin bilderboksunge på tvären.

I Lindströms sanslöst helgjutna ”Jag tycker inte om vatten” är det Alf som inte gillar blöta. Hela hans kropp utstrålar blek avsky inför allt som går under benämningen kärr, älvar, diken eller simbassänger. Varje ord och blick blir betydelsebärande i denna eftertänksamma rapsodiska monolog, där bild och text frammanar en tvär poesi – koncentrerad och klok.

Alf är som ebb, han drar sig undan vatten och vänner. För kompisarna älskar självklart allt som är blött, och sånt som ingår i den där vätan; grodyngel, kanotutflykter eller att kasta sig handlöst från bryggor.

För Alf är det tvärtom. Det hotfulla blöter upp... stövlar, kläder och inte minst smörgåsar.

Medan Eva Lindström låter vattnet flöda i helsidesuppslagens blå akvareller, som skiftar mellan farligt blåsvart kanotvatten och blekgrå strandkanter, håller Alf sig undan, eller på sin kant, i en av höstens absoluta bilderboksfavoriter.

Emma Adbåges Sven i ”Sven sticker” sjappar däremot helt och hållet.

Som fåret i Eva Lindströms bilderbok ”Jag rymmer” från 2006, smiter han från ett inhägnat område vilket hos Adbåge inte består av en hage med stängsel utan av en gräsplätt omgärdad av vitt villa-staket.

Adbåges sinne för snygga prytlar, färger och vackra mönster passar utmärkt för en kille vars tillvaro svämmar över av leksaker, musik­instrument, sportartiklar och litteratur.

Inte konstigt att grabben är uttråkad.

Han drar till mormor, vars saker man inte får röra, sedan till en ”gammal och vanlig” lekpark (som ser ut som värsta tivoli!). Han trängs på tåg, besöker en camping, ropar i skogen och kräks på en båt – allt i ett flöde som kan ses som en butter pikaresk där ingenting är kul.

Men läsaren har skoj åt diskrepansen mellan vad vi ser och vad Sven tycker om det. Boken är en tribut till kompisleken, och friheten utanför de där inhägnade villaträdgårdarna ”pimpade” av överkonsumtion, men också till kreativiteten som kommer när man har ”tråkigt”.

Kanske skulle jag önskat aningen mer tydlighet i övengången mellan verklighet och fantasi. Adbåge antyder en sådan när hon placerar leksakståg i sandlådan just som läsaren vänder blad mot det uppslag där Sven tar det gröna tåget ut i världen. Här finns ingen annan markering, som exempelvis Pija Lindenbaums färgförändringar i bilderboken ”Gittan och Gråvargarna”, som förtydligar. Letar man i lekparken eller Svens trädgård efter leksaker som kan härledas till handlingen hittar man ett fåtal, men inte så att det övertygar.

Fast för killarna är det tydligt vad som gäller – vänskap och tillhörighet.

Det är en tröst för läsaren att Alf förlikar sig. Man kan vara på sitt eget sätt – och ändå vara med i gänget.

För Sven gäller också kompisar. Hemma igen, där vännen Sini hänger invid staketet, leker livet åter.

Motvalls killar? Tja, synnerligen mänskliga skulle jag säga.

Skriv ut text
Gör något! - Ladda ned boken gratis här
Alfabeta Bokförlag, Fiskargatan 8, 116 20 Stockholm, Tel: 08-714 36 30, info@alfabeta.se
Information om cookies på alfabeta.se